o/sannolikt

Scrabble handlar för mig mycket om sannolikhet. Det gör det för alla, men det skiftar hur mycket tid och tankekraft man lägger ner på att komma fram till sannolikhetsbaserade slutsatser. Om man bestämmer sig för att vårda sannolikhetsaspekten i spelet och göra den till en grundläggande faktor för ens tankesätt så kan det vara svårt att acceptera när högst osannolika saker händer. Eftersom man i princip aldrig vet vad som kommer att hända i ett parti Scrabble innan man sträckt ned handen i påsen så är sannolikhet, riskbedömning och allt vad det innebär det enda man kan veta om spelet och vad motståndaren kan tänkas ruva på i förväg. Men även det är ett ganska vagt förhållningssätt med tanke på hur stor variansen är i spelet. Vart vill jag då komma med detta? Jo, som vi tidigare nämnde så spelar jag och Axel en serie som innebär bäst av 100 matcher, vilket också är en bra utgångspunkt för denna blogg. Axel och jag ligger på ungefär samma nivå spelmässigt och det sannolika är då att det kommer bli ett jämnt resultat i slutändan. Det mesta talar för det just nu, 22-18 står det i min favör i skrivande stund. Men igår hände en högst besynnerlig sak. Vi bestämde oss för att ta ett maratonsession om sisådär 8 matcher igår. Båda var taggade, jag var rätt trött men ändå koncentrerad. Vi spelade första matchen. Jag får grymma brickor och vinner. Andra, samma sak. Tredje, även där fantastiska brickor till mig. Nu började det kännas lite konstigt, jag vet faktiskt inte om jag någonsin vunnit tre på rad mot Axel förut. Fjärde matchen stod för dörren och nu tycker jag att variansen borde kicka in och ge mig en hård klackspark. Men icke, vinst även här. Femte matchen, krasch bang boom, stänga ned med perfekta brickor och vinna lätt. Sjätte matchen var det största skämtet, OMElETT i andra draget, (R)ASBRANT och utrull med RENSeRI från mig. Sex matcher hade jag nu vunnit på raken och hade hakan nere vid fötterna. Mitt förhållningssätt om sannolikhet och varians kan ta sig i röven, för sådant händer bara inte! Sen vann Axel den sjunde och sista matchen för dagen, och spelade dessutom riktigt riktigt bra. Det behövde han, och även om jag unnade honom den vinsten kändes det lite, lite bittert att inte stå kvar obesegrad den där soliga söndagen. Livet är hårt, mina vänner. /A

Reflektioner

Reflektera mera!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Din sida på Scrabbleförbundet:

Reflexion:

Trackback